Ibland drömde hon om män, män som var längre än henne.Hon ville aldrig vakna, för hon visste att det inte fanns sådana män i verkligheten.Men sådant är livet när man är modell. Dessa vackra ord, plus små käcka illustrationer till skapade jag imorse. Jag är såå poetisk...Mamma och Pappa ska bort och äta hos den nya kantorn och hennes man. Jag var också bjuden, men tackade nej. Jag känner ju inte dem. Idag ska jag skämma bort mig själv och inte göra någonting. Kanske spela sims, eller äta en banansmoothie. Jag ska duscha också, mitt hår ser värre ut än vad det gjort på tjugo år. Typ.

Här skulle Melica ha skrivit:Is not all rosesHär skulle Alexandra ha skrivit:Cry me a rivereller kanskeWould you love a monsterman?Sälv borde jag skriva något intellegent, men jag låter bli och går och pluggar på mina arton spanskaglosor i stället.

Mina kära kompisar kommer inte att bli allt för glada när jag föreslår att vi ska gå till kulturhuset på vår lediga tid i stockholm på måndag. Men shit, jag kan ju inte rå för att jag är värsta kulturella skitungen... Det är de som är tråkiga. Jag har bytt lite färger här i bloggen, var så trött på de gamla. Så titta och njut av lite kvinnlig sensualism...ojdå, vad skrev jag nu? Fingrarna rör sig utan att jag tänker vad jag skriver. Är det någon sorts bloggarsjuka? Bäst att jag slutar innan jag svimmar av.